Category Archives: General

Pinnstolens hemlighet

Pinnstolens hemlighet

Man har en pinnstol. Rättare sagt, man har sex pinnstolar. Populära tingestar kring köksbord, exempelvis. Man bedömer dem dels utifrån skönhet men också utifrån den sittställning och komfort de medgiver, samt utifrån dess hållbarhet. Så långt allt väl.
Men en dag beslutar man sig för att de borde byta färg. I regel är dess nuvarande färg hållbar och invand, men man känner att något måste ske, och detta genom en flytande glädje på burk.
Kanske inser man på något plan att det inte är riktigt så enkelt som man intalar sig, varför man inte bara införskaffar färg och pensel, utan även en liten, tät och fin roller. Spelet kan börja.
Nästan. Men först måste stolen ställas på något, för färg droppar visst gärna. Är det en lackad furustol, vilket pinnstolar gärna är, bör man därefter slipa lite på lacken. Troligtvis bör man slipa lite mer än man gör, men man peppar sig själv med att man dock har slipat, vilket i rättvisans namn torde rendera en åtminstone en av tre möjliga underarbetesstjärnor. Ok. Måla? Nja, först en dust med målartvätten. Nämnde jag kvistlacken?

När kvistlacken torkat får man äntligen hälla upp färg i tråget. Färgen är förstås grundfärg, vilket ger en fin yta att fästa på för den efterkommande finfärgen (som vi i familjen kallar den). Grundfärg är lätt transparant, men ifall man tänkt sig att pinnstolen ska byta kön till vit så får man i alla fall ett hum om hur fin den kommer att bli.Dags att måla. Gradvis inser man hur många olika ”sidor” varje pinne på pinnstolseländet det finns. Den har även en undersida, som åtminstone till viss del bör målas ifall resultatet ska bli riktigt bra.

Nåväl. Man målar. Man penslar, rollar, kravlar och kladdar. Man rengör verktygen ( ca 15 min), man rengör golv och omkringliggande ytor som man råkat spilla på eller nudda (ytterligare ca 15 min). Man rengör sig själv (ca 30 minuter ifall man är ganska ihärdig).
När färgen torkat minst två timmar upprepar man proceduren. Sen ska pinnus stolus torka minst tolv timmar men helst minst ett dygn för att färgen ska hinna härda ordentligt. Därefter återstår endast en upprepning av proceduren med efterföljande dygnstorkning.

Man beundrar den som på nytt födda stolen. Man sneglar på dess fem glåmiga syskon. På köksbordet och kanske även på en kökssoffa. Sen tittar man på nygamla finstolen och längtar, tro det eller ej, efter att börja måla igen. Fast kanske längtar man ännu något mer efter att ha målat. Klart. Just vad det gäller målning är faktiskt bara vägen en del av målet. Målet är ändå slutmålet. Jag älskar målning!

 

Vem är Maria Åman

Jag jobbar som grundskollärare och sysslar på fritiden bland annat med kommunpolitik för Miljöpartiet. Människor, gärna i form av barn, pedagogik, politik, miljö, relationer, djur, natur och hempysslande är exempel på ämnen som intresserar mig. Det skrivna ordet är viktigt för mig. Från att ha varit en fyraårig Kalle Anka-fantast via en lång bokslukarålder läste jag till lärare med svenska som inriktning. Jag försöker stimulera mina elever till att läsa, skriva och tycka. Det ska böjas i tid, ni vet!

flattr this!

Comments are closed.

Med hat som drivkraft

Med hat som drivkraft

Hatet är på god väg att bli den främsta och tydligaste kraften i vårt samhälle. Men det är bara ”den andra sidans” hat som synliggörs. Väldigt sällan ser vi vårt eget hat och hur det effektivt driver den andra sidan att hata i retur. Vi kallar åsikter vi ogillar,  för ”hatets ideologi” och vi kallar personer i debatten för ”näthatare” o. dyl. Vi understryker hur mycket vi avskyr dem. Vi förstärker vår argumentation med uttalanden, för att visa ogillande, som i sig blir hatiska. Genom att förlöjliga, håna och nedvärdera anser vi oss vinna diskussioner. Vi skrattar med ryggen mot diskussionen, inväntar applåder från våra bundsförvanter och ser oss själva med beundran i spegeln. Vi klämde åt dem. Vi sa som det var. Vi förminskade dem och visade hur outsägligt korkade de är. Vi förstärker varje känsla av ”vi och dom”. För vi är inte som de. Minsann!

Idag visar det etablerade samhället och alla dess företrädare sitt stöd för nobelstiftelsen som för tredje året i rad, låter bli att  bjuda in partiledaren för Sverigedemokraterna till årets nobelfest. Hurraropen hörs på våra gator. ”Där visar vi dem”. De är icke önskvärda och de ska veta om det. Tryck till dem bara. Och i andra hörnet får vårt hat deras ryggar att sträckas. De vet att ”vi” hatar ”dem” och de tar vårt hat och omvandlar det till energi i sina egna led. Ju mer ”vi” hatar, desto mer kraft flödar in i ”dem”.

Olof Palme talade om ”hatets och illviljans kolportörer”. Men vilka är hatets och illviljans kolportörer idag? Riskerar kanske det etablerade samhällets hat och förlöjligande nedsättningsretorik, att alienera en allt större grupp människor. Människor som inte hatar mer än gemene man, men som av olika anledningar söker meningsfullhet i en värld där deras otrygghet tvingar dem ut i olika hörn.

Jag läste en intressant passage i en text av Camilla Ragfors: ”Vi ser oss som kämpar för det goda. Vi ska krossa det onda med vilka metoder som helst. För det får vi göra. Vi är ju goda och de är onda.”  Johan Westerholm skrev en ytterligt intressant text om humanismens framtid. Han sätter där fingret på den ömma punkten: ”Humanismens framtid hänger på detta. Folk blir inte främlingsfientliga för att de tycker det är roligt. De blir det för att de känner sig övergivna och är rädda. De vänder sig då till krafter där de känner sig sedda och söker skydd. Och om de blir tvugna att välja mellan skydd och humanism? Då väljer människan i regel skydd. Det ligger, tyvärr, i överlevnadsinstinktens natur.

Om vi vid varje tillfälle där olika ingångsvinklar möts, ställer oss i vårt eget trygga hörn och öser på med nedsättande omdömen, visar vårt hat och slår ned varje argument, uppfattning eller fråga, med ett väl inövat vapen, så kommer vi kanske kunna ”vinna” debatten och pressa motparten ännu längre in i sitt hörn. Men vi kommer aldrig förstå och vi kommer aldrig få någon att ifrågasätta sin egen position. Det är en förlorarmetod för samhällsdebatten. Men vad värre är så är det en förlorarmetod för hela samhället. Dessutom; och det kanske är den största förlusten, Tänk om ”vi” har fel? Vi kommer ju aldrig ifrågasätta vår egen position om vi ständigt är ute efter att klubba ned motparten. Då är vi även förlorare på det personliga planet.

Ta nu för allt i världen inte mig som föredöme på den här saken. Jag har spårat ur många gånger. När jag dräpt en motståndare med en rejäl hoper nedsättande omdömen och förklenat deras existens, har jag varje gång känt den bittra eftersmaken medan den initiala vinnarkänslan förbytts mot helt andra känslor. Ändå kommer jag säkert halka dit och göra det igen. Ta mig gärna, just därför, som ett sanningsvittne. För jag vet vad jag talar om.

Läs även andra bloggares åsikter om

Relevant om hat: Sveriges Radio, SVD och Aftonbladet.

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

flattr this!

3 Comments

  1. Svara

    • Jag håller helt med dig Björn. En bra utgångspunkt är att vi alla vill vårt allas bästa. Då kanske vi kan börja samtal om vägen dit.

Trackbacks

  1. Gomorron Sverige 17 okt – Eva Landahl förflyttar oss till Bollhusaffärens dagar | Nemokrati

Leave a Response