Category Archives: General

En märklig utveckling…

En märklig utveckling…

Jag har just sett ” Dokument Utifrån” om president Nicolas Sarkozy, och förundrats. Inte över honom, utan över det fenomen vi ser över vårt eget Sverige och uppenbarligen övriga västvärlden också.

Har ni inte sett reportaget, gör det. Ett antal utrikeskorrespondenter redogör för deras syn på den ”annorlunda” presidenten, vilka enligt min mening bottnar i någon slags beundrande avundsjuka.  Så frankofil/formad av uppväxt  jag är och därmed kanske aningen mer bekant med hur man i Frankrike tänker och uttalar sig, men visst stämmer delar av det korrespondenterna säger, och de flesta med en utomordentligt bra franska. Må vara att några pratar engelska, och viss mån levererar en bild mer hemtam utanför ”La France”.

Samtidigt kan jag inte hålla med om den ganska ospecificerade kritik man levererar. Vad vill journalister av idag egentligen? Vad vill folk i allmänhet? Att man serveras den enkla, ofta fördomsfulla, bilden av ”hur allting är och förblir”, eller att någon faktiskt försöker göra något på ett annat sätt än etablissementet förväntar sig?

Detta ämne är ett viktigt sådant, och det finns anledning att syna det lite mer i sömmarna, även när det gäller oss här hemma. En vecka kvar till den första omgången i presidentvalet anno 2012. På återhörande.

SvD, DN, GP, HD,

Intressant

Vem är Fredrik Lidby

Jag är ett “politiskt djur” som inte skulle kunna sluta följa samhällsutvecklingen. Att bryta åsikter och idéer främjar utvecklingen, anser jag. Klassas som borgerlig med fritt sinne.

flattr this!

Tagged as: , , , ,

Leave a Response

Charles Grandpiers äventyr DRAKBLODSFRÖNA – Ett härligt äventyr av Henry Bronett

Charles Grandpiers äventyr DRAKBLODSFRÖNA – Ett härligt äventyr av Henry Bronett

 

”På nätterna drömmer Charles om en magisk låda, en knussloromator som kan göra önskningar till verklighet. Men är det verkligen bara en dröm?

Charles måste ta reda på sanningen, men först måste han finna drakblodsfröna. Tillsammans med sin farfar, Jean-Luc, ger han sig ut på ett farligt äventyr.

Det finns fler som vill äga den magiska lådan, och knussloromatorn sätter hans mod på svåra prov. Det visar sig att saker inte alltid är som de verkar”

Så lyder den fantasieggande baksidestexten på boken som jag och maken gav Lilleman i julklapp. Författare är Henry Bronett och illustratör är Andrea Femerstrand. För en åttaåring med förkärlek för äventyr kändes julklappen gjuten, och att författaren själv var snäll nog att skriva en personlig hälsning inuti den gjorde inte saken sämre.

Jag och Lilleman kastas in i berättelsen, rättare sagt rakt in i Charles Grandpiers dröm. Det tar ett tag innan vi förstår att det är en dröm, och för Charles är det också svårt att veta vad som är dröm och verklighet när dessa båda alltmer visar sig hänga samman.

Charles bor med sin farfar Jean- Luc Grandpier sedan hans föräldrar försvann i Amazonas när han var ett och ett halvt år. Jean-Pier är en egensinnig gubbe som fräser åt telefonförsäljare, girigt folk och tekniska moderniteter, men som sinnligt och med varmt hjärta serverar nybakat bröd, chokladmjölk och tankar om livet. Tilltalet till Charles är kärleksfullt och tålmodigt, han stärker och leder sin sonson med mjuk hand.

Vi tycker båda att boken är mycket spännande, och vi ser fram emot godnattläsningen så länge boken varar. Lillemans favoritparti är en actionfylld kamp mellan ont och gott, medan jag tilltalas mest av farfars kärleksfullhet och det sätt som Bronett gradvis ökar spänningen, stadigt tuffande mellan ljuvliga miljöbeskrivningar, smaker, dofter och funderingar tills vi läsare nästan gnager på knogarna av otålighet inför att få reda på hur det ska gå.

Bokens illustrationer fascinerade oss väldigt. De är dramatiska och känsloladdade, de berikar och fördjupar den fina berättelsen. Det märks att Femerstrand noga satt sig in i texten. Vi har många gånger blivit besvikna och konfunderade av illustrationer som inte stämmer med berättelsen, det kan vara fel färg på huvudpersonens hår eller missvisande bilder jämfört med handlingen, men Femerstrands bilder gör att vi läsare stannar upp och njuter en stund av varje bild innan vi går vidare i äventyret.

Finns det inga svaga punkter i boken? undrar kanske någon. Lilleman kom inte på några, medan modern, tillika lärare i svenska och allmän språkälskare, önskar att någon kunnig i kommatering skulle ha korrekturläst texten innan den trycktes. Här och var blir språket stötigt och meningarna onödigt knöliga på grund av tveksam kommasättning. För mig som högläsare var det ovant med de franska namnen, eftersom en så stor del av barnlitteraturen på svenska rör sig i svenska eller engelskspråkiga miljöer. Detta är dock bara en nackdel för en eventuell franskkunnig lyssnare till min högläsning, i övrigt är det en skön detalj som vidgade världen för både mig och sonen.

Mitt och Lillemans betyg på boken blev fyra starkt skimrande drakblodsfrön.

 

Vem är Maria Åman

Jag jobbar som grundskollärare och sysslar på fritiden bland annat med kommunpolitik för Miljöpartiet. Människor, gärna i form av barn, pedagogik, politik, miljö, relationer, djur, natur och hempysslande är exempel på ämnen som intresserar mig. Det skrivna ordet är viktigt för mig. Från att ha varit en fyraårig Kalle Anka-fantast via en lång bokslukarålder läste jag till lärare med svenska som inriktning. Jag försöker stimulera mina elever till att läsa, skriva och tycka. Det ska böjas i tid, ni vet!

flattr this!

Leave a Response

Världens bästa serie: Sons of Anarchy

Världens bästa serie: Sons of Anarchy

Går det att utnämna en serie som världens bästa? Nej, det gör det självklart inte. Smaken är så olika från person till person. För egen del har ett antal serier genom åren, varit världens bästa. The Shield. Scrubs. Greys Anatomy. NYPD Blues. Friends. Seinfeldt. M*A*S*H. Sopranos. Det går egentligen inte att välja vilken som är bäst. Men det går kanske att säga vad som är Bäst Just Nu?

Världens bästa serie just nu.

Sons of Anarchy handlar om Jackson Teller, son till en av grundarna till MC-klubben ”Sons of anarchy”, uppvuxen med styvpappan, som också är en av grundarna, samt med sin mor som gör sitt bästa för att få klubben att göra enligt hennes vilja. Jackson är vicepresident i klubben, men han vantrivs med vapenhandeln, morden och den tunga brottslighet klubben är involverad i. De ständiga konflikterna med polisen, konkurrerande MC-gäng och olika kriminella organisationer, sliter på relationer och det egna psyket.

Serien är oerhört välgjord och visar på goda insikter i hur livet i en MC-klubb fungerar. Skaparen Kurt Sutter spelar själv en central karaktär i serien, som en livstidsdömd fånge i det närbelägna fängelser, där han utgör en kanal för klubbens aktiviteter inne på fängelset.  Sutter umgick med medlemmar i en kriminell MC-klubb i norra Kalifornien när han gjorde research för serien. Som medarbetare i den briljanta serien The Shield hittade han också tonen som på många sätt präglar SoA. Det är en hård miljö, med mycket svärta och cynism, men samtidigt värme, kärlek och vänskap så som det är i sällskap som knyts till varandra, oavsett orsak.

Att ha förmåga att väcka sympatier för personer som nyss kallblodigt mördade konkurrenter, är svårt. Det är lättare att skapa en serie kring läkare som räddar liv eller kring poliser som förhindrar brott. Att få in det mänskliga och varma kring karaktärer som livnär sig på brott, utan att förhärliga brottet, är svårt. Men Sutter har verkligen lyckats.

En ytterligare aspekt som gör serien så extremt bra, är musiken. Det är hög klass, väl utvalt och i mina öron, fantastiskt bra musik. Curtis Stigers är en framstående låtskrivare som gjort många av låtarna som finns på soundtracket. Hans röst lämpar sig väldigt väl för serien och skapar en inramning som sätter stämning och känslor på rätt ställe.

Musiken gör väldigt mycket för att bygga atmosfären i och kring en serie. Det kompletta skådespeleriet, miljöerna och den trovärdiga handlingen förstärks av musiken som passar in exakt med känslan.

 

Serien finns tillgänglig i Sverige fram till säsong 4 och boxen jag länkar till är ett riktigt bra köp. Säsong 5 har just avslutats i USA och kommer till Sverige vad det lider. Väntan på nästa säsong är för övrigt det värsta med den här serien. Längtan efter nästa avsnitt är smärtsamt men samtidigt njutningsfyllt. Det finns få saker i underhållningssammanhang, som är värre än att ha sett sista avsnittet av någonting. Än så länge finns det flera säsonger att se fram emot av Sons of Anarchy.
Börja titta du också, för det här är världens bästa serie just nu.

Det här inlägget är skrivet som tävlingsbidrag i tävlingen hos CDON.com. Rösta på min recension här:
Rösta på mitt bidrag!
Läs även andra bloggares åsikter om

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

flattr this!

1 Comment

  1. Svara

Leave a Response

Varför är det så svårt?

Varför är det så svårt?

”Meat free Monday”, eller den mer osexiga översättningen ”Köttfri måndag” har sysselsatt mina tankar de senaste dagarna. Här i kommunen har Miljöpartiet försökt övertyga om vikten av att införa detta. Jag var i tisdags inkallad till kommunfullmäktige för att en av de båda ordinarie ledamöterna av mina partikamrater var sjuk.

Argumenten för Meat free Monday rörde sig kring att det vore bra för miljön och även för människorna med en köttfri dag i veckan. Motargumenten för kvällen var att det där gör man ju redan inom skola, barnomsorg och äldreomsorg så varför göra det just på måndagar? Jag satt på fullmäktige och såg min gruppledare springa upp och ner för repliker och jag tror det rök ur öronen på mig. Inte för att alla måste vara positiva till Meat free Monday, åh nej, men för att motargumentationen var så lam/respektlös/larvig (välj själv).  Det blev en vild diskussion kring huruvida äldre skulle eller inte skulle få äta risgrynsgröt på söndagskvällarna, vilket var en bisats i min gruppledares argumentation men som kanske just därför plötsligt blev mycket viktigt för en representant för ett annat parti att debattera. En partiledare för ett annat, något blekgrönare parti, tog en stund av vår tid för att prata om sina kossor fisande. Och plötsligt handlade debatten inte om det borde utan landade någonstans strax bredvid. Jag vill inte vara konspirationsteoretisk, men ändå fick jag en dålig smak i munnen av att bredvidargumentationen till viss del syftade till att underminera.

Det finns goda argument för Meat free Monday. Läs exempelvis här: köttfri måndag Det finns även goda argument emot det hela, här är ett exempel på en länk att läsa på köttdemokrati. En länk som behandlar båda sidor finns på Wikipedia.  När ni läst motargumenten tänker ni kanske att fiskossorna inte var helt utanför ämnet i den lokala fullmäktigedebatten som jag bevistade och det är rätt och sant.  MEN det som störde mig var alla bredvidkommentarer. Argumentet ”det gör vi ju redan så varför måste vi göra det just på måndagar?” får mig att tro att kostchefer och andra ansvariga ändå på något sätt köpt resonemanget kring att det vore bra med en köttfri dag i veckan. Varför då inte samla denna ansträngning under en dag så att det på något sätt märks. De kommuner som infört Meat Free Monday får cred för sin medvetna miljöpolicy. Varför inte då bjuda kommunen på denna positiva uppmärksamhet? Ett annat argument var att man serverar vegetariska alternativ flera dagar i veckan. Fina fisken! säger jag då. Fortsätt med det, men låt ändå en dag vara vegetarisk rakt igenom. Om man inte bryr sig av miljömässiga skäl eller av hälsoskäl kan man väl införa det bara för att få  credd åtminstone. Varför har man börjat servera vegetariska rätter över huvud taget ifall man inte tror att det finns fördelar med det?

Jag som miljöpartist är förstås fullständigt såld på ideén. Eller? Allvarligt talad så är jag inte fullt övertygad. Jag tror att det finns absoluta fördelar med vegetariska måltider. Med vegetariska måltider menar jag, just for the record, inte pasta med ketchup eller andra sockerstinna nödlösningar, utan välkomponerad mat som är nyttig på riktigt. En god svallvåg av att kommunens inrättningar serverar bra vegetariska måltider kan bli att man som privatperson lär sig att äta och även inspireras att laga annan vegetarisk mat än pasta med ketchup. Goda vänner skulle prova på tillvaron som vegetarianer en månad för många år sedan, men efter tre veckor med kulinariska upplevelser uteslutande bestående av pasta med kantarellost gav de upp. Någon som klandrar dem? Vi behöver inspiration, där kan kommunen bistå oss. Samtidigt tycker jag att det är gott med kött, och skulle må väl och se bra mycket bättre ut ifall jag tog en tid med LCHF-kost, i vilken kött är en synnerligen populär ingrediens. Det är inte så enkelt att veta vilket ben man ska stå på.

Många tycker att man som konsument bör begränsa sitt köttintag till att bara innefatta ”bra kött” med vilket man menar kravkött och/eller kött från bygden. Oh ja, vad jag skulle vilja det. Men där kan ekonomin sätta krokben för de goda intentionerna. När plånboken ekar  ödsligt under en tid av månaden så har man inte råd med de principer man skulle vilja ha. Och för stressade småbarnsföräldrar är de färdiga köttbullarna fasligt lockande när man ragglar runt med vilt tumlande ungar för att hitta något att äta även denna dagen. Barnen gillar det  och maten blir snabbt klar. Det känns inte sådär skönt i hjärtat alla gånger när man känner att man egentligen borde laga en god, näringsrik och etiskt försvarbar gryta men man ändå köper köttbullarna och kröner dessa med pulvermos. Men så kokar man en balja frusen broccoli till, barnen äter som hästar och man har råd till mat någon dag till. I takt med att plånboken börjar öka lite i vikt och barnen är lite lugnare kan man börja unna sig allt fler av de principer man innerst inne ville ha. Man kan laga fina grytan ibland, och frysa in och vara riktigt bra . Jag har inom mig hört en och annan läsare fräsa en lång stund nu att det handlar bara om planering och strukturering och vilja, och till er vill jag säga att jag är jätteglad för att ni lyckas. Jag lyckas ibland och är då glad som en lärka. Men jag är inte ensam om att inte lyckas jämt. Vissa perioder har lyckandena varit mer sällsynta. Men jag vill.


Ibland känns det hopplöst. Jag vill förändra, göra om och göra rätt. Jag vill både följa mitt hjärtas röst, min hjärnas rekommendationer och ta reda på vad som är den riktigt riktigt rätta vägen. Men som jag nämnt tidigare, världen är inte svart eller vit. Sanningar är sällan 100 procent sanna. Valen är sällan helt rätt eller helt fel. Det finns mycket att väga in, rörande klimat, mänsklighet, solidaritet, personlig hälsa, ekonomi, tid och ork. Vad som fyller dina vågskålar beror på just din livssituation. Men vi kan väl försöka göra så bra vi kan? Alltifrån i kassan på Ica till under debatterna på kommunfullmäktige. Gör så bra du kan. Mer kan man inte göra, och då kan du vara nöjd. Då visar du både dig själv och andra respekt.

Vem är Maria Åman

Jag jobbar som grundskollärare och sysslar på fritiden bland annat med kommunpolitik för Miljöpartiet. Människor, gärna i form av barn, pedagogik, politik, miljö, relationer, djur, natur och hempysslande är exempel på ämnen som intresserar mig. Det skrivna ordet är viktigt för mig. Från att ha varit en fyraårig Kalle Anka-fantast via en lång bokslukarålder läste jag till lärare med svenska som inriktning. Jag försöker stimulera mina elever till att läsa, skriva och tycka. Det ska böjas i tid, ni vet!

flattr this!

15 Comments

  1. Erik på Uppstuds

    Anders, alla politiker är mer eller mindre maktfullkomliga. Det ligger i politikens natur tror jag. Man vill veta bäst och har hittat ett verktyg för det.

  • Erik på Uppstuds

    Tyvärr körde du kanske lite i diket Anders, att börja jämföra med fascismen så där utan vidare faller under Godwins lag. ;)
    Det handlar faktiskt inte om att de vill bestämma ”vad folk ska äta en viss dag i veckan”. Det handlar om att de vill att kommuner, inom skola, vård och omsorg, ska servera vegetariskt en dag i veckan. Det kan man tycka vad man vill om men fascism är det inte.