På Uppstuds

Oberoende & Frihet

Det där facebook

Jag har varit aktiv på facebook i drygt fyra år. För min del har det varit ett suveränt sätt att bibehålla gamla kontakter, och att skapa nya kontakter. Jag går in flera gånger per dag. När jag är nyvaken, snart ska somna och flertalet gånger däremellan.  Jag tycker mycket om människor, men eftersom jag har en stor, intensiv familj, och dessutom arbetar med människor finns varken tid eller ork att umgås något större i veckorna. Men via facebook  håller jag mig a jour, om jag vill – när jag vill.

Mina yngsta barn ville skaffa facebook tidigt. De fick i första hand använda forumet för att kunna spela spel. Jag berättade för dem hur det fungerar, uppmanade dem att inte lägga ut bilder på sig själva ,vilket ändrades när dottern blev en tweenie. Dock försöker jag hålla koll på henne så att hon är hyfsat påklädd på bilderna.  Lilleman har det fortfarande i första hand för spelens skull, och ibland för att hålla kontakten.

Man hör många kritiska röster om facebook. Med något undantag kommer ofta kritiken från människor som ”minsann inte skulle få för sig att gå in på facebook”. Jag ser inte det som en nödvändighet att finnas på facebook. Jag tycker inte heller att allt är positivt med facebook. Däremot anser jag att det hör till god ton att veta vad man talar om, mer än bara rena rykten, innan man uttalar sig om något. Den respekten bör man visa de man diskuterar med, man bör även visa sig själv såpass mycket respekt att man inte bara rapar andras åsikter och tidningsrubriker utan att ha på fötterna.

Dataspel har jag inte precis haft tålamod till att hänge mig åt. Nog har jag snöat in på något enstaka spel, men då familj och därtill angränsande sysslor pockat på uppmärksamhet har jag aldrig haft svårt att släppa spelvärlden.

För ett par år sedan läste jag genuspedagogik vid Jönköpings högskola, och det arbete jag skulle skriva valde jag att låta behandla skillnaden mellan flickors och pojkars användning av datorer och dataspel på fritids. Pojkar visade sig helst spela tillsammans i grupp, de satt och snackade under tiden, kommenterade  varandras spel och spelandet blev en social verksamhet, inte som jag nog förväntat mig – en anledning att skärma sig från de andra ett tag.  I min undersökning föredrog tjejerna att göra något helt annat tillsammans med sina vänner, de föredrog att spela en stund hemma när de  var ensamma och ville koppla av.

I och med att datorer, dataspel och mobiler tar en allt större plats i våra liv kan jag tänka mig att mönstren har ändrats till att bli mer lika mellan tjejer och killar. Jag ser dottern,stortjejen, deras vänner och kusiner sittandes bredvid varann med varsin mobil i näven. De kollar varandras mobiler, de tipsar varann om spel och appar, de delar och pratar oavbrutet. Den sociala interaktionen fungerar inte bara med människor på distans utan även med personerna bredvid. Allt som oftast hamnar även jag och min käre man jämte tjejerna med våra mobiler i handen. Vi har kul tillsammans och lär oss av varandra. Detta betyder inte att vi inte umgås på andra sätt, utan att detta blivit ett av många sätt att umgås.

Bilden lånad av Calle Rehbinder med behörigt tillstånd 

Men när har det gått för långt? Det är en viktig fråga att ställa sig. Grejen är väl att så mycket, om inte det mesta, i livet kan gå för långt. Om jag ska uttala mig som lärare skulle jag säga: när små elever som jag har inte är psykiskt närvarande i det vi andra i klassen pysslar med, utan befinner sig i någon slags monstervärld där de mitt i bokstavsgenomgången börjar vifta med händerna, göra skjutljud och plötsligt börjar prata om drakar och andra beläten som vi andra inte förstår hur de kom in i samtalet. Då borde det barnet sitta mindre vid dataspelen (eller vad det nu är som börjat ta över verkligheten).

Detta kan nog appliceras även på vuxna. Om man alltmer ofta föredrar datorns sällskap framför familj, släkt eller vänner. Ifall man upptäcker att man saknar samtalsämnen utöver spelet/det sociala medie som man snöat in på. Ifall det är mer tvångsmässigt än lustfyllt att sätta sig vid datorn en stund. Ifall familjen klagar över att man förändrats eller drar sig undan ovanligt mycket. Då är det dags att se över vanorna. Detta är lätt att jämföra med motsvarande bruk/missbruk av choklad eller vin.

Vi ser så gärna faror i det vi inte känner till och  det vi inte är vana vid. Det är förstås bra att man inte bara  köper saker rakt av, utan bibehåller en kritisk blick emot saker innan vi välkomnar det i våra liv. Men jag tror stenhårt på att det är viktigt att skaffa oss kunskap om det vi väljer att avfärda eller ta till oss. Detta kommer jag att återkomma till i många av mina framtida bloggtexter – världen är inte svart eller vit. Det finns inte en absolut sanning. Världen har emellan svart och vitt en massa härliga och inspirerande grånyanser, och sanningar finns det nog nästan lika många som det finns individer.

 

Vem är Maria Åman

Jag jobbar som grundskollärare och sysslar på fritiden bland annat med kommunpolitik för Miljöpartiet. Människor, gärna i form av barn, pedagogik, politik, miljö, relationer, djur, natur och hempysslande är exempel på ämnen som intresserar mig. Det skrivna ordet är viktigt för mig. Från att ha varit en fyraårig Kalle Anka-fantast via en lång bokslukarålder läste jag till lärare med svenska som inriktning. Jag försöker stimulera mina elever till att läsa, skriva och tycka. Det ska böjas i tid, ni vet!

flattr this!

1 Comment

Trackbacks

  1. I am addicted | RosenRasande