På Uppstuds

Oberoende & Frihet

Socialdemokratisk politik riskerar att öka antalet konkurser

Jag läser i bladet, att Ylva Johansson, återfaller i sin gamla VPK (VänsterPartietKommunisterna)-retorik när hon i Aftonbladet tar strid mot det som går under begreppet “vinster i välfärden”. Med vinster i välfärden menar man inte att välfärden tjänar på något, utan att rika knösar, kapitalister, utsugare och den moderna tidens patroner suger ut välfärdstjänster på pengar så att de kan äta gåslever och dricka champagne till alla måltider. LO tog på sin kongress ett beslut om att motverka vinstdrivande företag i skattefinansierad sektor. Det finns indikationer på att även nästa års sossekongress kan komma att ta ett liknande beslut, mot sin nye partiordförandes inställning. Självklart får alla partiers medlemmar bestämma exakt vilken inriktning deras parti ska ta, men jag kan tycka det är lite synd att de, i så fall, så uppenbart lämnar walk over till borgarna.

Fast det är klart, lyckas de lura i svenska folket att välfärdsföretagens ägare sitter på öar i Söderhavet och mumsar gåslever för skattebetalarnas pengar, så kan det gå vägen att vinna valet. Dessvärre riskerar en sådan linje att omkullkastas effektivt av liten gnutta fakta och då är valförlusten (den tredje i rad) i hamn.

Att det torde vara ett oomkullrunkeligt faktum att det är bättre att starta sitt företag med stöd av riskkapital, än av banklån bör var och en hyfsat verklighetsanpassad kunna instämma i. Att den som satsar sitt riskkapital i en verksamhet som kan gå åt skogen, också vill ha liten gnutta bättre avkastning än om pengarna satt på ett bankkonto, torde vara lika orubbligt bergfast. Men Ylva Johansson och sällskapet som följer denna socialistiska linje, tycker att investerare ska nöja sig med bankränta, men ändå ta risker. Det är verkligen inga stjärnskott som söker sig till politiken. Ändå tjänar många utav dem, minst, dubbla arbetarlöner utan att vare sig ta risker eller producera stordåd.

Vad värre är, riskerar en sådan politik som föreslås att fler företag går i konkurs. Den som startar ett nytt företag inom välfärdssektorn kommer inte kunna bygga upp vare sig investeringsfonder eller trygghetsbuffert. När konjunkturen skakar till står små företag helt utan skydd och tvingas därmed i konkurs. I förlängningen socialiseras välfärdssektorn, valfriheten försvinner och stat och kommun står som ensamma utförare igen. Då först är socialisterna nöjda. Men är det verkligen något att längta tillbaka till? Vårdcentraler med extremt långa köer. Skolor där föräldrar och elever inte har någon makt över undervisning och miljö. Sjukhus dit det är månader av väntetid så cancer och andra livshotande sjukdomar får rejält med tid att växa till sig ordentligt. Alla områden passar sig kanske inte för privatiseringar, likväl som alla områden inte passar för offentlig drift. Men det är inte på den nivån våra folkvalda politiker för debatten. Läs gärna Karl Henrik Petterssons lilla skrift i frågan.

Varje gång Socialdemokraterna gått till val på en ökad socialistisk politik, har val förlorats. 1976. 1979. 1991. 2010. Jag vet inte om någon i ledande befattning lyckats ta till sig den hemläxan. Svenska folket gillar sossepolitik men ogillar socialism. Det är värt att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

flattr this!

8 Comments

  1. Jag tror att det är mer komplicerat än att folk gillar sossar men inte socialism. Socialism är ett rätt tomt begrepp. Snarare handlar det väl om egalitarianism kontra statskontroll. Svenskar gillar välfärdsstaten, solidaritet och liberala rättigheter i någon slags mix. Det vi inte gillar är överförmynderi, pampvälde och stelhet. Jag tror att både sossarna och den marxistiska vänstern gick fel någonstans på sextiotalet när man började tro på staten mer än människan. Trots att Blå Tåget påminde oss i "Staten och kapitalet".

    Det svåra är att samtidigt bejaka marknadens befriande potential och solidaritetens betydelse för mänskligheten. Att på samma gång se människan som flockdjur och frihetstörstande individ. Jag får bara inte till det. Och den insikten är grunden för mitt politiska tänkande.

  • Med tanke på med vilken måttlig fart de skarpa förslagen sprutar ut ur Rosenbad, så misstänker jag att vi moderater har störst chans att vinna 2014 om vi satsar kampanjbudgeten på att muta sosseombud att rösta för vinstförbud på nästa kongress.

  • Svara

  • En insiktsfull reflektion, kanske ingen slump att den kommer samtidigt med inlägg som vädrar missnöje med skatten på snus. ;-)

  • Just statskramandet är det stora problemet. Och just nu är det borgerligheten som kramar som mest. Den strömning inom vänstern som jag alltid känt mig närmast är väl något slags folkrörelsesocialism. Glöm staten. Tämj kapitalet. Fixa det själva. Tillsammans. Nära.

    Svara

  • Svara

  • Svara

  • Erik, en frihetlig socialism!? Själv associerar jag socialism med att kollektivet skall gå före individen. Men visst, ansatser till egenmakt har inte saknats till vänster. Och det är sant att den som inte har några pengar inte har så stor nytta av att snabbköpen dignar av mat.

    Har du något manifest på lut? Det kunde bli spännande.

    Svara

  • Leave a Response