På Uppstuds

Den 23 augusti skrev Benjamin Katzeff Silberstein en signerad ledare i Svenska Dagbladet. Det är en ledartext som vårt lands politiker, ur alla läger, borde ägna många timmars kontemplation över. Han inleder texten så här:

”Det kanske är en tröstlös önskan, men är det för mycket begärt att personer som gör anspråk på att vara seriösa politiska debattörer hyfsar till sig lite?
Jag tänker inte minst på den fula ovanan att medvetet missförstå, misstolka eller svartmåla sina politiska motståndare.”

Just denna avsaknad av hyfs är möjligen det som är främsta drivmedel åt ett tråkigt, men ofta välförtjänt, politikerförakt. Lyssnar man på, eller läser, debatter mellan ledande politiker, är det häpnadsväckande hur de talar förbi varandra och hur de medvetet missförstår såväl intentioner som klarspråk. Man kan nästan förledas tro, att ett villkor för att bli politiker på hög nivå, är att ha bristande uppfattningsförmåga. Men i själva verket är den en framtränad, förvärvad, yrkessjukdom. En del som är riktigt allvarligt skadade, skulle nog till och med hävda att det är en tillgång. Det i sig visar hur sjuk hela branschen är.

Jag ska ge två aktuella exempel. Tyvärr kommer exemplen från två socialdemokratiska kvinnliga politiker som jag har stor respekt för, nämligen Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot från Örebro, samt Hillevi Larsson, riksdagsledamot från Malmö.

Följande tweet skickades av Eva-Lena Jansson i går kväll:

Typexempel på insinuant misstänkliggörande.

Jansson vet givetvis mycket väl att Mats Edman, chefredaktör på Dagens Samhälle, skriver krönikor med provokativ ton varje vecka i den tidning han är chefredaktör för. Ägare av Dagens Samhälle är Sveriges kommuner och landsting (SKL). Det är alltså på deras uppdrag Mats Edman skriver krönikor. Som ägare lägger de sig inte i innehållet, om de är seriösa ägare. Men som ägare bör de förstås bli bekymrade om Edman uppbär ersättning (muta) från tredje part för att skriva krönikor med ett visst innehåll. Detta är vad Eva-Lena Jansson insinuerar. Hon gör det för att underminera innehållet i Edmans texter och hon gör det för att påverka SKL att ta Edman i örat. Genom att undvika att gå i polemik kring innehållet i Edmans krönikor, kan Jansson gira vid sidan av den debatt Edman deltar i. Istället angriper hon hans integritet och heder genom att misstänkliggöra att andra aktörer styr honom i bakgrunden. Detta är ett typexempel på hur politiker agerar mot meningsmotståndare. Det är inte alls säkert att politiker gör så här medvetet. Det kan vara ett symtom på en yrkessjukdom.

Mitt nästa exempel handlar också om en diskussion på Twitter.

Exempel två visar på samma politikertaktik. Fråga samma sak flera gångar, trots att tydliga svar avgivits.

I diskussionen med Hillevi Larsson, ifrågasätter jag behovet av ny lagstiftning där unga under 18 år, kriminaliseras när de använder tobak. Bakgrunden var en tweet där Larsson berättar att hon skriver en motion till riksdagen, om att förbjuda tobakslangning (något jag inte invänder emot) samt att införa 18-årsgräns för tobaksanvändning. Jag invänder i den frågan med motiveringar kring samhällsnyttan av att polisen ska fokusera på att plocka tobak av barn, samt skriva polisrapporter där barns användande av tobak blir en fråga för socialtjänst och myndigheter. Larsson försöker i den här diskussionen, få det till att min ståndpunkt betyder att ungas användande av alkohol ska tillåtas. Något jag inte sagt eller indikerat. Men för Larsson blir det centralt att insinuera att jag tycker barn ska få dricka sprit utan att samhället reagerar. Det hjälper inte heller att jag flera gånger, svarar rakt och tydligt. Hon säger det rent ut, hon förstår inte vad jag svarar.

Åter till Silberstein:”Jag tänker inte minst på den fula ovanan att medvetet missförstå, misstolka eller svartmåla…”

Johan Norberg skrev en krönika i Metro tidigare i år. Norberg skriver:

”Att läsa ledare, debattartiklar och kultursidor är ett enda maraton i medvetna missförstånd, signerade personer som skall föreställa det förnämsta det här landet har att frambringa rent intellektuellt. Jag invänder inte mot det raljanta som sådant, men när även längre resonemang ständigt strandar därvid blir det mest deppigt.”

Bakgrunden är, med Norbergs ord längre in i texten:”Motståndarlaget har alltid fel, inte för att de gör fel, utan för att de är motståndarlaget.”

Slutsatsen blir följande: När en person inte håller med dig i sakfrågan är personen antingen betald av dolda mörkerkrafter eller så har personen en dold agenda där mitt A leder till mitt B även om personen är tydlig med att inte dela den världsbilden. Politiker och politiska debattörer har en svart/vit världsbild där det inte finns utrymme för vare sig färgskalor eller gråzoner. Är du inte med mig, så är du emot mig.

Varje debatt, i text eller verbalt, pryds av dessa tendenser. Titta noga nästa gång och sucka lite trött när du ser teknikerna. Det är faktiskt inte konstigt alls, att många tycker politiker är fulla av blaj.

Läs även andra bloggares åsikter om politikerförakt

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

• Web
|
• Twitter
|
• Facebook
|
• Google+
|
• More Posts (152)