På Uppstuds

Greenpeace genomför en PR-kupp som de kallar för ett ”stresstest”. Stresstestet visar i all sin ömklighet att testet lyckades. Medierna stressades sönder och samman och sprang i organisationens ledband under och efter hela aktionen. Inte en enda kritisk fråga verkar ha blivit ställd till initiativtagarna till ”stresstestet”, inga ifrågasättande om i vems intressen Greenpeace agerar. Istället närmast beundranden från de närvarande och rapporterande journalisterna. De som fick telefonintervjua aktivisten som gömde sig under några takstolar intill en nybyggnation flera hundra meter från kärnkraftverket, var alldeles till sig över att få prata med ”aktivisterna”. Greenpeace visade med sitt stresstest att de svenska medierna är fullständigt oförberedda på hur de ska hantera PR-kupper. Till och med när de är så uppenbara som den här var. Det är ynkligt av svenska medier.

För övrigt kan man undra vad Greenpeace tror sig vinna på ett sådant här meningslöst event. Vad hade de velat skulle ha hänt? Borde kanske skyddet kring kärnkraftverket, agerat som om det verkligen var terrorister som angrep? Eller var det bra att de behandlade ”aktivisterna” precis som de naiva fåntrattar som de är? Ponera att nationella insatsstyrkan kallats in. Tänk om aktivisterna släpats ut med fötterna först och det yviga skägget i asfalten. Se framför dig hur lösa hundar angriper naiva aktivister för att tvinga ned dem på marken. Tänk vilken skandal det hade blivit. Hur skyddet till kärnkraftverket än hade valt att hantera den här ”attacken”, så hade Greenpeace stått som mediala vinnare. Det är en PR-kupp som i alla sina stycken är fulländat genomförd. Och svenska medier är deras budbärare.

Mediernas trovärdighet är så låg så det går inte att ”give a flying fuck” om deras rapportering längre.

Om en PR-byrå iscensätter ett PR-stunt reagerar medierna instinktivt korrekt genom att ifrågasätta vilka syften som ligger bakom PR-kuppen. Men när Greenpeace gör samma sak springer medierna som villiga offer. Ska det vara så svårt att läsa på lite om det basala i kärnkraftverkens säkerhetssystem innan man börjar rapportera om att aktivister är ”inne på kärnkraftverket”. I själva verket lyckades man ta sig in på ett industriområde. Man blev upptäckt omgående. Inget hot förelåg för kraftverket eller elförsörjningen och det hade det inte gjort ens vid en väpnad attack. Trams är vad det är och medierna agerar lydiga hundar.

Men för all del. Jag tycker skyddet kring våra kärnkraftverk kan vara, om inte bättre, så i alla fall tydligare. Om man ska testa hur bra skydd kärnreaktorerna har mot terrorattacker, borde väl rimligen försvaret av reaktorerna ligga på motsvarande nivå? In med SWAT-team och nationella insatsstyrkan. Släpp loss hundarna. Storma anläggningen med militär. Då kanske aktivisterna slutar gnälla på att skyddet är dåligt.

Så nästa gång det händer, för det kommer hända igen, Greenpeace låter inte en villig mediakår slippa undan. Agera som om det verkligen är en väpnad terrorattack. Det kan ju vara förklädda terroister som angriper. Nedkämpa och oskadliggör inkräktarna med de metoder som krävs. Skydda kärnkraftverket med alla till buds stående medel. Det kanske kunde bli ett intressant stresstest av Greenpeace och deras förmågor, om inte annat.

Läs även andra bloggares åsikter om greenpeace

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

• Web
|
• Twitter
|
• Facebook
|
• Google+
|
• More Posts (152)