På Uppstuds

Oberoende & Frihet

Alla val avgörs i mitten

Moderaternas ompositionering i svensk politik har fått delar av Socialdemokraterna att gå kraftigt på defensiven, exakt så som strategerna i Moderaterna förutsåg skulle ske. Genom att flytta sig in i den politiska mitten i en tid då Socialdemokraterna var piskade att vinna sitt fjärde val i rad, gav de väljarna ett smakfullt alternativ som inte skulle omstörta deras vardag. Socialdemokraterna varnade inför valet 2006 för att Fredrik Reinfeldt var en ulv i fårakläder, att det var en falsk mittenpolitik som lanserades och att det mörkblå hotet låg dolt för att plockas fram när de väl vunnit valet.

Mer och mer har det trots allt stått klart att Moderaternas insteg som ett mittenparti med bortslipad skatteextremism varit en strategisk omstrukturering för att bli maktdugliga och för att få väljarnas förtroende. Genom att på många områden fortsätta förvaltningen av det socialdemokratiska folkhemmet har de sett hur väljarna ger dem förtroende. Betraktar man detta från sidan är det tydligt att väljarna inte vill ha omfattande rörelser och dramatiska förändringar. Man vill se långsiktig stabilitet för att deras liv ska vara lugna.

Med en världsbild där Moderaterna är det ondaste onda och den store fienden blir många Socialdemokrater oerhört defensiva och börjar uttalat kalla sitt eget partis politik under decennier, för moderatpolitik som man ska akta sig för. Man backar djupare och djupare tillbaka i socialistisk riktning, hamnar mjukt i Vänsterpartiets knä. Och där tror man sig kunna vinna val. Om väljarna ville ha den politiken skulle Vänsterpartiet bildat regering för länge sen.

Hur illa det än svider är det dags för räddhågsna Socialdemokrater att inse att den förändring Moderaterna under Reinfeldt genomgått, har varit tillräckligt mycket på riktigt för att väljarna ska uppskatta det. Opinionsmätningarna har under den senaste tidens förändringar hos (S), visat att det socialistiskt präglade experimentet under Juholt och, innan det, det rödgröna regeringsalternativet med ett tvättat kommunistparti i korgen, var ett oönskat agerande från Socialdemokraterna. Många av de som lämnade partiet och övergav som sympatisörer har återvänt sedan sossarna återigen låter som Socialdemokrater som man känner igen. De som övergav partiet 2006 har kanske inte återvänt till fullo än men möjligheterna finns om man bara inte är så rädd för Moderaterna.

Vid nästa val ska Moderaterna försöka vinna sitt tredje val i rad. Det gör att de står inför en rad utmaningar. Först och främst måste de övervinna väljarnas trötthet över att se samma nunor i nyheterna varje dag. Där utöver måste de få politiken att låta ny och spännande men utan att det är omvälvande och osäkerhetsskapande. Det gör att Socialdemokraterna har en liknande möjlighet som Alliansen tog 2006. De kan stiga fram med nya ansikten, de kan kännas pigga och modiga. Men de får inte försöka bjuda på en samhällsomstörtande politik för det vill inte väljarna ha.

Det finns hopp för Socialdemokraterna under Stefan Löfven att få bilda regering efter valet 2014, men det finns inte hopp om en dramatiskt annan politik än den som förts av svenska regeringar sedan 1994. Det ska vi nog vara ganska glada över. Sen kan säkert vissa viktiga delar av politiken omstruktureras på bra sätt, men Sossarna vinner inga val på feminism, miljöpolitik eller utrikespolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om

Vem är Erik Laakso

Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.

flattr this!

4 Comments

  1. ”Det finns hopp för Socialdemokraterna under Stefan Löfven att få bilda regering efter valet 2014, men det finns inte hopp om en dramatiskt annan politik än den som förts av svenska regeringar sedan 1994”.

    Ett mycket korrekt konstaterande. Jag tror också att man måste kommunicera ut det budskapet (även till bloggande skåningar och andra på s-info som verkar tro något annat).
    Jag tror inte att socialdemokraterna har något att förlora på att vara ärliga här. Tvärtom.

    Socialdemokraterna har i högre grad än andra partier en ovana att säga en sak och sen göra en annan och när de vackra orden kolliderar med verkligheten, som tex när det blev allmänt känt att (s) träffat ett avtal om militärt samarbete med Saudiarabien, så tappar partiet i förtroende.
    Högtidliga och floskelmättade uttalanden om Sveriges insatser för världsfreden från partiledare mfl genom årens lopp har fått många att tro att det är den linje som Maj-Britt Theorin drivit i flera år som är den gällande för (s) när det gäller säkerhetspolitik men så har aldrig varit fallet. Rekordet innehas av en av ”Palmes pojkar” (Anders Ferm tror jag att det var) som proklamerade att Sverige var en ”moralisk stormakt”. En av nackdelarna med det är att från en sådan position så kan det bara gå utför.

    Och om man trott på flosklerna så blir man förstås besviken då det militära samarbetsavtalet med Saudi blir känt. Medan mer invigda vet att det bara är en fortsättning på och kodifiering av ett militärt samarbete med Saudi som pågått under en längre tid. Fast det avhandlades aldrig i talen.
    Även på ekonomins område så vill (s) gärna utmåla sig som de goda gåvornas givare. Och det är ett större problem för det påverkar vanliga människors vardag vilket avtalet med Saudi inte gör om du inte bor på någon av de orter som är beroende av vapenexport.

  2. Håller med LarsJ. Ord och handling hänger sällan ihop hos (s). När en politik ska ska redovisas på ett papper uppstår någon sorts ångest. Som när Håkan Juholt och Tommy Waidelich skulle ta fram en skugg-ekonomisk motion och palavern som då uppstod. Faktum var att budgetmotionen låg mycket nära alliansens föreslagna budget och hängde mycket dåligt ihop med Håkan Juholts återställarretorik just då. Eller ta valprogrammet 2010 med dess alibistiska små vänstersvängar och ”någon form” av beskattning på fastigheter och de rikaste. Ångest, ångest. Jag kan bara ana att valprogrammet inför 2014 kommer att se likadant ut. Jag hoppas att Stefan Löfvén är klar över var väljarkåren befinner sig (i mitten) och var de partiaktiva befinner sig (till vänster).

  3. @ Lasse W

    Håkan Juholts och Tommy Waidelichs skuggbudget var ett bra exempel på när retoriken hamnade på kollisionskurs med verkligheten.

    Jag tror i förlängningen att det kan bli det faktum som mest talar emot ett regeringsskifte 2014.
    Första prövningen kommer redan nästa år då ett nytt partiprogram ska antas på kongressen. Kommer (s) att kunna enas kring ett realistiskt program eller blir det ”tillbaka till 70-talet retorik” a la Håkan Juholt.

    Uppenbarligen är det så att Juholts återställningsretorik hade och har ett starkt stöd bland många aktiva ute i partidistrikten och att det därför inte kommer att bli så lätt för partiledningen (som jag tror är mer upplyst) att köra fram en modernare politik då en sådan kommer att stämplas som ”nyliberal” av partiets vänsterflygel.
    Och med ”nyliberal” menas då inte Milton Friedman och hans bok ”Free to Choose” utan nyliberal enligt den definition av begreppet som används av vänsterflygeln inom (s) enligt vilken i princip innebär att alla förslag som Vänsterpartiet inte kan tänkas gå med på är ”nyliberala”.

Trackbacks

  1. Den Stora Koalitionen – Hollande går, liksom Löfvén, i (M)erkels ledband | Nemokrati