Ingen konspiration bakom Juholts fall
Jag läser just om boken Otrons Artiklar av Vilhelm Moberg, det är en svidande kritik mot historiker som av nonchalans eller medvetet (kunga)fjäsk väljer att bortse från historiska fakta för att odla istället odla en myt. Moberg skrev boken 1973, samma år som han dog, och det är en sista uppgörelse med den feghet han sett under sina år som efterforskande författare.
Att skriva sin egen historia är mångas önskedröm. Genom att försöka behålla kontrollen över sitt eftermäle och etablera en bild som sätter sig och får eget liv hoppas man att bli betraktad som den man önskar sig. Tyvärr är det vad sossarnas avgångne partiledare Håkan Juholt verkar försöka göra. Genom att måla upp en illusion om vad som fällde honom, vill han framstå som ett offer för konspirationer och bakhåll. Hans trogna supporters sprider gärna bilden medan hans motståndare kommer försöka opponera.
Men om man tar till sig Vilhelm Mobergs glasklara resonemang om att anstränga sig för att se alla bitar inser man sannolikt att Juholts friskrivningar med hänvisningar till ett etablissemang som inte ville diskutera de frågor han lyfte, inte håller hela vägen. En Socialdemokratisk partiledare, med omkring 35 – 40 % av väljarkåren i ryggen, har alla förutsättningar att sätta agendan, bestämma dagordningen och måla precis vilken världsbild han vill. I ett parti som under de senaste 60 haft partiledare från Ransäter, Vingåker och Borås och med allra starkast väljarstöd i små bruksorter runt om i landet, håller det inte att utmåla sig som en ovälkommen fågel i sitt eget parti. Det som fällde Juholt var helt enkelt bilden av en person som inte var seriös i sin framtoning. Bedrägeridomen mot sambon/särbon/kulbon och det fortsatta dribblandet med vilken form av relation de faktiskt hade, var det som satte bollen i rullning. En lång rad misstag, en del små och obetydliga utanför sitt sammanhang, var det som stadigt underminerade förtroendet. Det hade inte ett aldrig så starkt stöd från etablissemanget kunnat ändra på.
Personligen trodde jag att just Håkan Juholt skulle kunna göra reptricket som krävdes för att ena ett sargat parti. Han valdes på mandat av en både tydlig och samtidigt odefinierad vänsterfalang, men politiken låg ändå fast till största del. Inte blev det heller något uppror från ”högersossar”, min uppfattning är att eventuella kritiker faktiskt höll sig oerhört lugna även genom skandalerna som följde. Därför besvärar det mig en hel del när jag läser den intervju han gjorde med Barometern i Oskarshamn. De luddiga ”starka krafter” han menar sig ha utmanat och som sedan får bli förklaringsmodell till hans fall, går inte att sätta fingret på. ”Etablissemanget” som sägs ha varit emot landsortsgrabben som inte bara ville prata skattenivåer går inte heller att analysera eftersom det inte är konkret. Vare sig barnfattigdomen eller vinstfrågorna i välfärden är något som är stötestenar för den som kallar sig socialdemokrat. Det är faktiskt snudd på förolämpande att hävda detta. Som om sossar som vill se en tillväxtvänlig politik för jobb och välfärd, skulle tycka att barnfattigdom är okej. Däremot måste naturligtvis en partiledare för (S) ha ordning på sin egen ekonomi, sina egna förehavanden och kunna tala sammanhängande om alla delar av politiken, även de frågor som media och motståndare vill diskutera.
Jag har full förståelse för att Juholt är bitter, trots hans intygande om motsatsen. Valberedningen gjorde ett uselt arbete när de vaskade fram honom, Berit Andnor bär ett gigantiskt ansvar för det ras sossarna fick genomlida under Juholt. Dessvärre har Juholt ett än större ansvar. Han ansåg sig själv olämplig och borde, i ljuset av vad vi idag vet, hållit fast vid den linjen.
Läs även andra bloggares åsikter om håkan juholt
Vem är Erik Laakso
Politik- och samhällsbloggare sedan 2005. Alltid med en uppstudsig åsikt på lager. Inte alltid genomtänkt men i alla lägen nyfiken och öppen för debatt och samtal.
- Web |
- Google+ |
- More Posts (152)
Jag skriver på Facebook följande:
”Det känns olustigt att Håkan Juholt nu försöker hävda att han ändrat det politiska landskapet, att ”hans” frågor på något sätt nu skulle dominera den politiska debatten.
Sanningen är ju den att Stefan Löfvén med kunskap, erfarenhet och fakta, har lyckats vända debatten till att handla om ett samhälle som inte lyckas skapa arbete till sina medborgare. Löfvén har till skillnad från sin föregångare definierat ett eget politiskt utrymme, han har pekat ut den socialdemokratiska vägen och var den skiljer sig från regeringens.
Det olustiga med Juholts ”inhopp” är att han underminerar den nuvarande partiledningens plattform och i en sorts personlig revanschlust försöker att placera sig i centrum. Det är trist att skåda från en man som en gång väckte så många förhoppningar.”
Låt oss vara överens om att ansvaret för valen av partiledare ligger någon helt annanstans än hos den valde.
Det är inte Mona Sahlins fel att hon blev vald, lika lite som det är Håkan Juholts.
Den andnorska valberedningen gjorde rimligen så gott den kunde.
Men det var trots allt en enig extrakongress som valde Juholt.
Hade det funnits någon bättre kandidat som var villig att bli partiledare vid extrakongressen så borde väl denne blivit vald. Håkan Juholt var alltså, sannolikt, det allra bästa som det socialdemokratiska partiet kunde prestera för ett år sedan.
Efter valet visade sig sedan att partiets stöd för partiledaren var helt otillräckligt. Precis som med Mona Sahlin så lät partiet dess framträdande företrädare göra bort sig kungligt. Detta visar ju på brister i själva partiet som inte har med de respektive personerna att göra.
Den känslighet med vilken nu många socialdemokrater reagerar när Håkan Juholt ger sin syn, den ger en utomstående som mig snarast intrycket att han trampar på ömma tår.
Om ni inte hade trott att Håkan Juholt motarbetades av dunkla krafter inom partiet, då hade ni ju kunnat ta hans uttalande med lite större ro.
Johan, så när en före detta partiledare kastar skit på stora delar av partiet ska de bara stillatigande skaka sina huvuden? Om en nolla vilken som helst gör det så är det inget att uppröras över (för övrigt är jag inte upprörd, bara beklämd), men när en partiledare som dessutom just fått det enhälliga stödet vid kongressen, väljer att misstänkliggöra trots att ansvaret till största del är helt personligt, så förstår jag att en del blir upprörda.
Partiets verkställande utskott hade vid fem möten under 10 månaders tid partiordföranden uppe till behandling. Bara det är är extraordinärt, men vid dessa tillfällen fick Juholt tillfälle att förklara sig, VU uttalade sitt stöd och antog väl att Juholt skulle ha lärt sig något. Men det gjorde han inte, han tog istället stödet till intäkt för att agera än mera ad lib, dåligt påläst och mycket pompöst. Dessa fadäser kunde man ju inte ställa sig bakom, partiet kan ju inte stödja felaktigheter och hopkok. Man kan uttala sitt förtroende och ställa krav. Men när vederbörande tar det till intäkt för fortsatta klavertramp så måste han ju till slut avsättas. Det här handlar inte om några dunkla krafter eller massmediala konspirationer, det handlar om något som borde ha varit uppenbart för Juholt efter det första stöduttalandet.
Han fick fem chanser, han tog dem inte, kort och gott. Hade han fått fortsätta så hade partiet antagligen gått under. Och nu har han mage att komma tillbaka och hävda upphovsrätt till partiets politik och opinionsmässiga framgångar. Man behöver inte ha känsliga tår för att reagera.
Jag har följt Juholt ganska noga, redan från det första programmet i P1. Det som väckte intresset var hans krav på Monas avgång. Framför allt tyckte jag att det var viktigt att höra honom själv. Jag läste det som skrevs, men i huvudsak var det hans egna handlingar, ord, röst och tonfall som övertygade mig om att han skulle bli en katastrof. Han kastade sig mellan ytterligheter, å ena sidan sa han att han var totalt olämplig som partiledare, sedan var det inga problem, han skulle skaffa sig ett kompetent lag. Det vet vi ju hur det gick. Exemplen är många på alla uttalanden i hastigt mod. Han gav ett intryck av att vara hal och oärlig. Det gäller nog för flera toppolitiker, men han blev verkligen en total flopp för partiet. Han tror att han kommer att bli föremål för forskning i framtiden. Det är jag övertygad om, men som den som sänkte SAP. Jag har ingenting emot ett starkt ego och självhävdelse, men vad har han egentligen gjort? Han är ju ingen Zlatan direkt.
Man blir lite bestört då man läser att Juholt sagt att ”Jag utmanade starka krafter, som jag inte riktigt hade en aning om”.
Just den offerkoftan, dvs att vara den som motarbetas av ”etablissemanget”, har ju Jimmie Åkesson redan paxat för egen del.
Det hela hade kunnat bli intressant om Juholt uppgav vilka som åsyftas. För dom har väl namn. Då hade det kunnat vara utgångspunkt för en debatt i partiet. Men ”etablissemanget” är alltid mörka krafter som verkar i det fördolda.
Ska man tala dunkelt om ”starka krafter” i sammanhanget borde det snarare gälla dem som förde Juholt till ordförandeposten. I varje fall som saken tedde sig för en icke-initierad mediakonsument, så fanns det krafter som blockerade val av olika seriösa kandidater med följden att den orimliga nödlösningen Juholt överhuvudtaget diskuterades, krafter som alltså hade en avgörande skuld till allt som sedan hände. För en utomstående är dessa ännu mer anonyma än de namnlösa krafter Juholt nu skuldbelägger. Kanske den ”framtida forskningen” kan sprida ljus över de förra också.
Bra skrivet. Det är nog så att Juholt klämdes fram ur sprickan mellan höger och vänster.